Where is the love?

Tror ingen har missat terrordåden i Barcelona. Inte heller knivdådet i Finland. Eller demonstrationen i Charlottesville.

Läste precis om Julian, den sjuårige australienske pojken som var i Spanien med sin mamma för att gå på ett bröllop. Julian, som när bilen körde in i folkmassan på La Rambla, kom bort från sin mamma. Julian, en pojke som hade hela livet framför sig, som tidigare idag bekräftades vara en av de 13 som omkom i terrordådet. Hans mamma är svårt skadad och ligger på sjukhus. Hans pappa var inte ens i närheten när detta hände, han var hemma i Australien. När han fick reda på vad som skett och att hans son var försvunnen tog han flyget till Spanien. Många engagerade sig i sökandet efter Julian, släkt efterlyste honom på Facebook.

Kan ni tänka er den känslan?

Känslan att få reda på att ens fru och barn befann sig på en plats där något fruktansvärt skedde. Att få reda på att ens fru ligger på sjukhus och vårdas för allvarliga skador. Att få reda på att ens son är försvunnen. Tänk de tankarna Julians far måste tänkt, den oron och den fruktansvärda sorgen när man senare får reda på att ens son, ens barn, kan ha varit ett av offren. Att behöva åka för att kontrollera om det är sant. Att veta att de uppgifterna man fått kan vara sanna, att hålla fast vid det lilla hoppet som finns om att det inte är ens barn. Jag kan inte tänka mig in i den situationen, men jag har absolut inte svårt att förstå hur fruktansvärt krossande det är.

Nu inte menat att Julian var speciell bland offren så, det som hände var fruktansvärt och alla familjer, släktingar och nära och kära till både offren och de skadade går ju alla igenom något som ingen ska behöva gå igenom. Det är alltid hemskt att förlora någon och man vill ju att det isåfall ska vara p g a ålder. Speciellt ens barn. Jag tror inte det är någon här ute i världen som vill uppleva att ens barn går bort före en själv. Att förlora någon i sjukdom, eller olycka, är fruktansvärt det också, men att förlora någon i en terrorattack. Att någon man älskar är död enbart av anledningen att någon har utfört en handling med ett enda mål; att göra så mycket skada som möjligt. Hur?

Hur kan man ens vilja utföra en handling där avsikten är att skada? Hur kan man vara så hjärntvättad? Hur kan man, utan att tveka, utföra något som man vet kommer skada och döda människor? Hur kan man, som person, bli så avtrubbad att man inte bryr sig?

Just nu läser man så mycket hemskt som händer runtom i världen. Jag har verkligen inga ord som kan beskriva mina känslor just nu. Det finns jättemånga människor ute i världen som gör bra saker, goda gärningar. Tyvärr är det de som gör de dåliga handlingarna och utför illvilliga handlingar som hörs och syns. Man kan inte skydda sig ifrån idioter, men man kan visa dem att man inte tänker tolerera deras handlingar. Det som också gör mig ledsen är att folk verkar vara fullt säkra på att man måste bekämpa våld med våld. Hat med hat. När folk säger hatiska saker, utför hatiska handlingar, måste man svara likadant och svara med andra hatiska gärningar. Jag menar inte att man ska gå fram och krama en nazist, men istället för att kasta hatiska ord tillbaka kan man visa att man inte accepterar det de gör och sedan låta det vara. Visa att man inte stöder dem.

Är det för mycket att begära av mänskligheten?

Enda sättet att besegra hat är med kärlek. Våld löser inget, våld föder bara våld. Mörker kan bara besegras med ljus. När jag läser många kommentarer på Facebook får det mig att känna mig väldigt hopplös. Hur kan man förvänta sig att all våld ute i världen ska lösa sig, när folk inte ens kan hålla sig från att skriva hatiska ord på sociala medier?

Alla mina tankar går till de drabbade och deras familjer <3

http://www.expressen.se/nyheter/familjen-bekraftar-julian-ett-av-dodsoffren/

//Joshi

blogstats trackingpixel

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>